I natt har jag vandrat
från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor
äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
där min skugga var min kamrat.
Där var år av grubbel
och månaders sorg
och nätter svarta av hat.

Ty jag älskade strid
med sten och kniv,
och log åt jämmer och sår –
och till sist så tog jag en kvinnas liv,
och satt fången i långa år.

Och vid Kersnas tjärn,
nedom Hävamo brant
jag ville ur livet fly,
när den drivande månens guld föll grant över strändernas gungande dy.

Men inom mig är något
som icke vill dö,
och som hatar att leva ändå –
det är bittert att kvävas
i kvällssvart sjö,
och bittert att levande gå,

och känna hur eländet suger en ner,
tills man andas med bara hat –
fast solen lyser – fast sommaren ler –
det är bittert, bittert, kamrat!