Jag väntar vid min stockeld
medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra
och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna
från färdvägar vida –
den käraste, den käraste
med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande
snöhöljd blomma och drömde
om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg
den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna
en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda
på händerna bära
genom snåren dit bort
där min koja står,
och höja ett jublande rop
mot den kära:
Välkommen du,
som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila
medan timmarna lida,
medan skogarna sjunga
och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska
från färdvägar vida –
den käraste, den käraste
med ögon blå.