Längst, djupast i ändlösa skogar,
bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar,
där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta
ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar
sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern
och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld,
fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld,
fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere,
den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner
en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln
och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor
ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut
över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara
av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt,
det försvinner,
det är milrök ingenting mer.