Åh, dansa, sommarstorm med djupa
orglars brus och dansa hem till Lotalam och
Stenbrobergets häll! Smek barndomsdalen,
starke vän, i julis heta ljus när Mattao och
Luossa färgas röda i kväll.
Du stora storm, du är min själ, och du är
utan bo, du sett för mycket för att vila mer.
Men hälsa allt som andas i tysta dalars
ro och säg mig alla under som där sker!
Ty när du kommer dansande jag hör en
gammal sång, en psalm, ett skratt, en
snyftning från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen, jag vill sitta
natten lång vid öppna dörrar stilla som i
bön. Din sång i natt är stoj och glam ur
glädjedruckna hus och låt av horn, fiol och
flickors skratt. Och det som ej har ord det
är förborgat i ditt sus och sång som ej har
toner har din natt!
O, västanstorm, en gång när jag är kvitt
med vägen min och stilla vid den mörka
dörren står, då skall du liksom be för mig
när jag tyst går in i det land dit sol och
nätter icke når.
Dan Andersson, 1918
Årets dikt 2018
Illustration: Christine Tomtlund
